Sunday, December 10

Så var det december.

Helt otroligt hur snabbt tiden rinner iväg. Jag tycker det är hela tiden måndag, lika som det känns att det jämt är veckoslut.

Mycket av min tid går åt till jobbet. Det är mycket på gångs, eller tja, det mesta är över redan. Nu gäller det att fokusera på julen och de kommande festerna kring det hela. 2 veckor kvar, sedan blir det 2 veckor semester, och jag känner att den semestern kommer precis lagom.

Jag har fått en ny kick inom träning också, då jag för några veckor sedan böt gym. Gymet ligger mitt i Åbo centrum, och det går smidigt att vika in där då jag slutar jobbet. Är i knasigt skick, och det gäller verkligen att ta tag i det hela nu. Visst, dagligen får jag gå enligt hur min kropp känner sig. Knäet lever fortfarande ett berg- och dalbana liv, det känns som om kanske den aldrig mer kommer att repa sig riktigt ordentligt. Det förvånar mig inte, mitt knä är slitet in i det sista, och nu gäller det bara att försöka skuffa en ny knäledsoperation så långt kn i framtiden som möjligt! Min reuma har i princip glänst med sin frånvaro, tills hösten anlände med stress, kyla och det våta vädret. Kanske den värsta tänkbara kombination för mig.

Nu gäller det att köra hårt igenom de kommande veckorna, sedan tar jag paus och samlar krafter. Det är mycket vi ska vara med om genast då det nya året tågar in. Kanske jag någon dag är redo att berätta om de utmaningarna också.

God natt från Ilpois mysiga skogar 😊

Monday, November 13

Avslutning och ny säsong.

Avslutningen kom och gick. Vi hade roligt och jag var inte i sängen klockan 21 ännu, utan först 01:00. Dansade så jag hade ont i skinkan nästa dag och i knäet lika så. Men så himla roligt hade vi det. Som alltid. Har nog inte varit på en enda avslutning som inte skulle ha varit kul. Avslutningarna är alltid fyllda med roligt program och väldigt känslomässiga videon och sånger. Det är precis det jag älskar med vårt lag, vi är ett lag med väldigt stora känslor och vi vågar visa dem. Ett stort hjärta för det här laget.

Men nu är den nya säsongen påbörjad. Och i år blir allt annorlunda för mig. Jag har väldigt mycket inressant att se fram emot! För det första så börjar jag skola mig till tränare, vilket sker i januari. Och även om detta inte ännu är officiellt, så vågar jag påstå att om allt går vägen som det ser ut just nu, så kommer jag att vara med i tränarstabben helt officiellt från och med januari. Där till kommer jag att gå utbildningen för mental tränare, och kommer där med att fungera som lagets och föreningens mentala tränare. Jag hoppas att jag även kan få jobba med idrottaren i de andra grenarna i TuWe, och det är alltså tanken också. Men vi får se hur det hela börjar spåra sig då jag gått utbildningen. Utöver det att jag skall skola mig till tränare och bli tränare, så ska jag även fungera som ordförande för arbetsgruppen som utvecklar TuWes dam- och flickfotboll. Det ser jag verkligen fram emot, men vet att det kommer att innebära mycket jobb.

Intressant är precis vad kommande tiderna säkerligen blir. Lärorika tider framför med andra ord. Jag är väldigt tacksam över att få denna chans av föreningen och lovar att göra mitt bästa för att nå resultat inom alla olika områden vare sig det handlar om coaching eller utveckling.

Så... den kommande sommaren lär inte fyllas med några lediga veckoslut ännu heller fast spelarkarriären tar slut. Däremot har vi på gångs en eventuell resa till VM i Ryssland och då ska jag nog se till att vara ledig :)

Här följer lite bilder från kryssningen :)



Nicke hade roligt också!

Heart.




Världens bästa Ari!

Gamylerna.


Tuesday, October 31

Jag glömmer saker.

Huhhuh. Livet är en virvelvind för tillfället. Möten hit, möten dit, planering hit, planering dit, träning hit, träning dit, fysio hit, fysio dit, läkare hit och läkare dit osv. Min kalender är full med märkningar varje dag. Utan min kalender skulle jag inte veta var jag borde vara under de olika klockslagen längs med dagen. Mina kvällar håller på till klockan 19. Då jag går och lägger mig vid 22 så blir det inte många timmar att lugna ner sig, träna, städa, laga mat eller dylikt. Men, visst är det mera av en planeringsfråga. Det är extra hektiskt just nu, eftersom det pågår mycket. Väntar redan nu på jullovet, den är ju bara 8 veckor från nu.

Det är faktiskt så mycket på gångs att jag har börjat glömma saker. Som t.ex. förra torsdagen, så glömde jag totalt bort att jag anmält mig till en fest för läroavtalsstuderanden på VPK huset i Åbo. En tillställning där alla utexaminerade får blommor och det bjuds på god mat. Blev helt till mig då jag vid 19 tiden fick meddelande av en bekant att var är jag riktigt. Arrrrrgh, vad frustrerande liksom. Jag som alltid varit så noggrann med att minnas allt och se till att jag vet var jag ska vara och när. Men den här gången fick jag helt enkelt konstatera att nu gick det bara så här att jag helt enkelt glömde då jag var i full fart med arbetsärenden.

Ser fram emot veckoslutet då jag skall på avslutningskryssning med laget. Jag tror jag är i säng redan efter kvällsbuffén vid klockan 22! Men starten är tidigt på lördag morgon, och jag ser jätte mycket fram emot kryssningens program om allt vi ska gå igenom under dagen. Det är riktigt så man saknar sina lagkompisar då man inte sett dem på några veckor!

Nu ska jag fortsätta flika in post-it lappar i min kalender så jag vet var jag ska vara imorgon och vilken tid... Ajöss!

Wednesday, October 18

Mental tränare.

Redan i flere år har jag drömt att få gå på en utbildning som riktar sig på mental träning. Egentligen är det enbart prisen på dessa utbildningar som gjort att jag inte tagit tag i grejen. Vanligtvis kostar dessa utbildningar mellan 1000-5000 euro, beroende på innehåll, längd osv. Dessutom har jag främst viljat lära mig om mental träning inom idrottsvärlden och först nu under hösten har jag börjat hitta utbildningar som specifikt koncentrerar sig på den mentala biten inom idrott.

Eftersom jag nu bestämt lägga av fotbollspelandet efter hela knä fiaskot som pågått det senaste 6 månaderna, så har mitt intresse för tränarutbildningar även växt. En dörr stängs, men samtidigt öppnas en annan dörr, inom samma värld. I samma väva som jag diskuterat med föreningen om tränarutbildning, så kom den mentala träningen upp i diskussionerna. Föreningen skulle ha ett stort behov för en mental tränare och de skulle gärna se mig gå en utbildning inom området. Detta betydde också att föreningen skulle stå för kostnaderna av utbildningen. Jag hakade på saken direkt och anmälde mig till en mental tränar utbildning som börjar i februari i Esbo. Utbildningen varar i 4 månader och ordnas av Trainer4you. Det här ser jag verkligen mycket fram emot, och är tacksam för att förening vill att just jag skall jobba med detta.

Utöver detta kommer jag även att få en annan stor roll inom vår förening. Jag skall bli ledare för en arbetsgrupp som kommer att utveckla dam- och flickfotbollen inom Turun Weikot. Arbetsgruppen kommer att bestå av 7-8 personer som brinner för dam/flickfotboll och vi kommer att bygga upp en spelarstig för föreningen samt utveckla alla aspekter inom området. Det här är också något jag väldigt mycket ser fram emot och är ivrig att få hela projektet igång.

Samtidigt som allt detta pågår har jag större utmaningar framför mig även i arbetslivet. Nu för tiden jobbar jag i en förminskad förskole grupp tillsammans med Malin som fungerar som barnträdgårdslärare i gruppen. Tyvärr blev Malin opererad igår (snacka om otur i vår grupp, då vi turvist opereras) vilket betyder att jag tar över hennes uppgifter. Det här betyder helt nya utmaningar för mig med en massa möten och en massa skrivande av olika blanketter som inte är så bekanta för mig (eftersom blanketterna inte är de samma som i småbarnsfostran). Följande två månaderna blir alltså ganska hektiska, men väldigt lärorika.

För tillfället är jag väldigt snörvlig av mig och går omkring med lite stegring. Faktum är det att jag har ett viktigt samtal idag på förskolan och en massa annat jag måste hinna med, så jag får lov att proppa i mig Parasetamol för att klara av denna dag på jobbet. Imorgon och på fredag är det dags att vila då jag kommer att ha höstlov och styra bilen mot Hangö 😊



Sunday, September 10

Närvårdare.

Äntligen!

Mina närvårdar papper har äntligen anlänt denna vecka, och det betyder ju att jag nu officiellt kan titulera mig närvårdare med en inriktning till barn och ungdomar.

Den 1.10 börjar även min fasta tjänst på Åbo stad. Precis på samma plats där jag jobbar nu, men med behörighet denna gång. Inget ändras egentligen m.a.o., förutom att jag får en liten extra peng i lönen.

Känns väldigt skönt att kunna stryka över ett stressområde från min lista.

Imorgon blir det dags att jobba igen efter en sjukledighet på 3 veckor. Jag hoppas nu innerligt att mitt knä håller och att det inte sväller upp som en ballong vilket det gör dagligen...


Sunday, September 3

Eufori.

"hade verkligen önskat att kunna vara live på plats" skrev jag i mitt senaste inlägg gällande EM basket.

Jag sprack av glädje då jag på fredag kväll tog emot ett facebook meddelande där jag fick veta att jag i en lottning vunnit två biljetter till Finland-Slovenien matchen på lördagen. Alltså jag vinner faktiskt aldrig något!!! En gång vann jag på bingo på en sverige kryssning, och det är säkert ända gången jag vunnit något... 😂

Jag har aldrig i mitt liv varit med om en likadan feelis som ägde rum på Helsingors arenan igår kväll. Jag har trots allt sett och varit med om en hel del sport evenemanger i mitt liv. Men gårdagens match drar priset. Folk dansade, klappade, ropade, hejade, skrattade och njöt med full energi genom HELA matchen! Jag var riktigt hes och sjuk i händerna igår kväll då jag körde från Helsingfors till Hangö.

Jag är så himla glad att jag fick ta del i denna fina turnering som är en verkligt stor grej i Finland. Trots att Finland förlorade efter en sjukt spännande match så störde det inte (jo klart en vinst hade varit det bästa tänkbara). Susijengi har nu funnit ett ännu större ställe i mitt hjärta ❤






Friday, September 1

Basket.

Första gången jag började intressera mig för denna sport var då jag bodde i USA. Basket är en grymt stor grej i USA och man kunde helt enkelt inte undvika sporten. Landers basket lag var och är fortfarande en av landets bästa både på herr- och damsidan.

Jag har haft lyckan att se några NBA matcher och fått leva i basketbubblan i flere University matcher. Helt otrolig atmosfär! Ja, och så har jag ju faktiskt haft en serbisk basket spelare som pojkvän också under mina Lander dagar.

Mitt intresse växte nog kanske mest ändå då jag träffade Teppo. Teppo har spelat basket ända upp till A-juniorer och spelar fortfarande i lägre divisioner basket för TuNMKY. Vi har varit live och se på en hel del basket också. Nu för tiden förstår jag t.o.m lite mera vad allt den här otroligt fina sporten hämtar med sig. Teppo kanske blir ibland störd när han får förklara terminologi till mig. Men jag vill ju liksom lära mig ;) Nu för tiden vet jag redan hurdan en alley-oop donk är, hur ett fade away kast ser ut och hur man spelar en pick and roll ihop.

Igår gick jag hela dagen och väntade på att EM basket 2017 skulle börja. Så himla spännande. Efter att ha sett nästan alla träningsmatcher av "Susijengi" inför EM så var man lite rädd för starten mot en av Europas bästa, dvs. Frankrike.

Det gick trots allt på bästa tänkbara sätt! En riktig thriller som det blev, och jag tycker lite synd om våra grannar som fick höra på mig och Teppo igår kväll. Det var många high fives och många jess rop som ekade i vår lägenhet! Några svordomar också, efter att Finland hade en svår andra period.

Hade verkligen önskat att kunna vara live på plats. Men vi hann inte få biljetter, och de biljetter som var kvar kostade 153 euro, vilket var lite för dyrt för oss. Tur kan man se matcherna från hemsoffan också :)

Grymt spännande just före match!

Monday, August 28

10:e gången.

Mitt livs 10:e operation är nu undan. Vissa operationer har varit små och en del ingrepp har varit av större variant. Dagens operation hör till de mindre.

Men idag insåg jag slutligen att jag orkar inte längre med sånt här. Fast jag nästan med 100% säkerhet vet att det här inte var min sista operation. En ny knäled får jag garanterat i framtiden och det finns en stor chans att min reuma också en dag leder till något ingrepp. Men en sak är jag ganska säker över och det är att fotbollen inte kommer att leda till fler operationer.

Varje operation, liten eller stor, tär på kroppen något otroligt. Min kropp är redan så sliten, sönder och slut från alla håll och vinklar, att den nog inte behöver några fler operationer.

Första gången fick jag se mig snittas som 13 åring i en väldigt stor operation för en så ung flicka. Skadan kom från fotbollen och alla de tusen andra hobbyn jag hade. För många hobbyn. Så under senaste 19 år har jag i genomsnitt opererats varannat år så där i stort sett.

Idag gick allt bra. Men som vanligt lider jag av illamående och såklart lite smärta. Frossningar och mittiallt svettande. Yrhet och svindel. Helst av allt vill man sova bort hela dagen. Vila är såklart den bästa medicinen, som vanligt.

Nu väntar jag på att få dra fram min landsvägscykel ur förrådet. Dendär som jag köpte i Juli men har ännu inte kunnat prova på. Jag väntar på att få stärka min kropp och jag väntar på att få svettas. Jag väntar på att få svära om hur jäkla skit kondition jag har efter så lång tid utan flås träning. Och mest av allt, så väntar jag på smärtfria dagar. Det är verkligen min största önskan just nu ❤

Den bästa stunden efter operationer - morgonmålet ❤

Friday, August 25

Smaskens.

Kvällens menu består av dessa tunnbröd med fyllning. Mums! 😍


Thursday, August 24

21.

Det är antalet besök jag gjort hos olika läkare under de senaste 4 månaderna!!! 21 gånger. I och för sig har jag blivit behandlad för ett annat problem också, så det är inte bara knäet jag fått vård för.

Så, under 16 veckor, 21 besök. Det är mera än ett besök per vecka. Man undrar ju nog om man inte så småningom kunde få någonslags förmånskort till olika vård ställen ;)

Till min stora glädje kommer jag in på den nya knäoperationen redan på måndagen. Är så otroligt glad att jag får det undan redan nu. Min ortoped opererar ju enbart på tisdagar, men han lovade nu fixa mitt problem på måndagen så jag inte behöver vänta en vecka till (eftersom hans kommande tisdag var redan fullbokad av operationer). Igen en gång får jag nog konstatera att thank God att jag får vård på ett fenomenalt sjukhus!

Nu tar vi det chilligt och så samlar vi all positiv energi för kommande operation. Nu ska det här fixas för gott!

Idag besökte jag förskolegruppen jag jobbar i nu för tiden. Och jag tror att mitt hjärta smalt lite då jag fick en teckning av barnen, många varma kramar och önskemål om att jag strax skulle vara tillbaka. Ååååh!

En teckning av pojkarna jag jobbar med :) 

Wednesday, August 23

Ny operation.

Japp, det är precis det som gäller för mig.

Mitt knä har varit dåligt redan en längre tid. Egentligen så har ju inte knäjävlet sett några bra dagar sedan den opererades. Jag misstänkte redan för länge sedan att något är tokigt, då svullnaden i den inte försvann och det hettade till i den en längre tid. Så pass många skador har jag gått igenom, att man börjar känna sin kropp rätt så bra.

Men envis som man är, så vill man ju trots allt försöka in i det sista inse att inget är fel. "Det hör nog bara till att den är så svullen och sjuk så här efter en operation, knappast är där något dess värre..." Jag har väldigt omsorgsfullt gjort mina övningar och tränat så gott jag kunnat. Dagar jag haft mera ont, har jag vilat och gjort enbart övningar jag klarat av.

Förra måndagen bestämde jag dock att jag kommer ingen vart pga svullnaden. Rehaben stod stilla och vi kom inte framåt. Det kan inte vara normalt tänkte jag, att ännu efter 3,5 mån efter operationen är den så här svullen. Snabb visit till ortopeden, som tog ut 20ml vätska ur knäet och samtidigt injicerade lite kortison. Dag efter dag blev det hela värre efter att vätskan hade tagits bort.

Sedan kom lördag morgon, och vips så kunde jag inte mera stiga på benet. Varje steg sved och rev till riktigt ordentligt. Kryckorna tillbaka, snabbt mail till ortopeden i panik om att vad sjutton skall jag nu. Fördelen med att vara patient på ett privat sjukhus är nog den att jag känner att jag när som helst kan kontakta ortopederna jag haft. Svaret till mailet kom 2 timmar senare. Ny visit till ortopeden i förrgår, magnetröntgen på tisdagen och resultat från röntgen idag.

Främre delen av min menisk har alltså brustit på nytt. Dvs. sömmerna som sattes i menisken, har inte hållit ihop i framändan. Jag hade en ovanligt stor bristning i menisken som gick genom hela längden av menisken. De goda nyheterna är ju såklart att i en del av menisken så har sömmarna hållit och det är nu då endast den helt mediala delen som släppt sig.

Tur som är så är inkommande ingrepp väldigt mycket mindre än den jag hade i maj. Nu tas den slarviga biten bort och så lämnar vi kvar det som hålls ihop. Sedan får vi bara hoppas att resten håller ihop och att mina slitna knäleder klarar sig utan en bit av menisken.

Nu tar vi alltså flere steg bakåt i rehabiliteringen, men huvudsaken är nu att vi får min smärta lindrad och kan fixa det här. Sen jobbar vi vidare med nya tag igen!

Under den här resan har jag sist och slutligen insett att fotbollspelandet helt enkelt får bli för min del. Jag ger inte upp, utan jag är realistiskt och tänker på mig själv. Jag måste tänka på min hälsa, och jag vill kunna ha en framtid där jag kan motionera utan smärta. Fotboll är nu helt enkelt inte en bra idrott för mig som annars redan lider av stora led problem.

Det enda jag nu vill är att jag kan fortsätta mitt vardagliga liv utan smärtor, njuta av att kunna motionera, gå vanligt och helt enkelt kunna jobba! Fotbollen försvinner inte från mitt liv, utan jag håller mig inom sporten på något annat sätt istället :)

En MRI bakom igen...

Sunday, August 20

Tragiska dagar.

Som alla i Finland vet, så har min nuförtida hemstad drabbats av väldigt sorliga händelser. Det är så mycket man inte kan förstå. Man försöker placera händelserna i någon slags kategori i hjärnan, man försöker finna en orsak till allt, men det går inte att lägga allt i ordning i den gråa hjärnmassan.

På något sätt kom denna händelse extra nära mig. Kanske för att jag själv befann mig enbart 100 meter från allt detta. Kanske för att jag själv dendär dagen skulle ta bussen hem just då när allt detta hände. Man funderar att vad hade hänt om inte de där 3 kloka unga hade kommit och varnat oss vuxna på gården om att något fruktansvärt sker vid torget. Gärningsmannen tog livet av en individ rätt intill vår skola/förskola. Vad om någon av de vuxna som hämtade sina barn hade stött på vägen av den här mannen? Eller vad om någon av oss vuxna som for hem hade kommit emot på hans väg? Detta hände ju inte, vilket i sig är tursamt, men det väcker starka känslor inom en att vara så nära det hela.

Jag märkte att allt sjönk in i mig under kvällen på fredagen. Teppo hämtade mig från jobbet då jag ringde honom uppskärrad, och det blev ingen bussresa hem den där fredagen. Och jag kan inte sluta tänka på dedär oskyldiga offren som var med om denna fega och chockerande attack.

Igår kväll stod vi en lång stund vid salutorget och satte ett ljus ner vid minnesplatsen. Tårarna kröp in i ögonvrån och stämningen var något som man inte kan beskriva. Runt om hörde man stadens liv, men precis vid minnesmärket stod det många alldeles tyst med en klump i halsen som också sökte efter meningen i allt detta.

Men under all sorg måste vi också gå vidare. Precis som under all annan sorg som kommer emot oss i livets olika skeden.



Sunday, August 13

Portugal.

För nästan en månad sedan, besökte Teppo och jag Portugal. Jag har en bekant som bor i Lissabon och det var villiga att ta emot två sånahär filurer hem till sitt under vistelsen. Det var ju extra schysst, att för det första få bo hemma hos dem och för det andra få goda råd om vad det lönar sig att gå och kika på. Som bonus på allt var ju såklart också det att man flere gånger hade sällskap av dem.

För det mesta har vi siktat på att göra en utomlands resa per år. I år valde vi en stadsresa. Lissabon visa sig vara ett ypperligt alternativ för en stadsresa i 7 dagar. Själva huvudstaden är ju egentligen inte sådär massivt stor, och du kommer lätt till de olika sevärdheterna gående (t.o.m. då du opererat knäet bara 2,5 månader innan). Att traska omkring på Lissabons gator är härligt, och benen får sig en ordentligt omgång i staden, då det i princip är hela tiden upp- och nedförs backar man går i! Det är dessutom smidigt att ta sig omkring med metro eller buss.

Förutom Lissabon så åkte vi till Cascais för två nätter, som ligger helt vid kusten av Portugal och ca 40 minuter med tåg från huvudstaden. Cascais är har varit en liten fiskarby i tiderna men är i dagens läge ett riktigt turistställe. Fast byn var full av turister, njöt av en gudomlig utsikt från vår lägenhet och passade på att äta extra gott och njuta av lite strandliv också.

Vi gjorde också en dagsresa till Sintra, där ett sagolikt slott ligger uppe i höjderna av Pena parken. Igen en gång fick knäet hänga med på en ordentlig trail träning. Det var dock värt det, för utsikten uppe i parken och vid slott var helt magisk!

Resan var väldigt nice och är glad att man nu igen kunnat vidga vyerna till ett nytt land. Att resa är nog så fantastiskt härligt! Nästa år tror jag vi satsar igen på någon slags villa resa tillsammans med några andra, så nu gäller det att börja drömma igen ;)

Och sen en klassisk photobomb här nedan:




Lissabons härliga färggranna gator

På vägen till Senhora do Monte

Uppe på Miradour da Senhora do Monte




Färgglatt

Alfama

Katten tar det lugnt



Parque Eduardo

Våra härliga hosts, Caspar o Juliana

Jänget på lite kvällsdrinks med live musik och vatten intill

Streets of Cascais.

Portugals Hangö?

Strandstaden Cascais

Vad nöjd en människa kan vara med lite mini öl och sol

Santa Maria fyr

Boca do Inferno

Mäktigt


Vår fantastiska vy från hyreslägenhetens balkong dagstid

Och kvällstid

Det blev en dag på stranden

Skål!

Palmer och solsken

I det gula huset (mittersta av de tre) åt vi resans godaste middag



Fiskebåtar

Matmässigt högpunkten på resan

Och att dricka vin i restaurangen var ganska nice med öppet fönster mot havet

Små snadslott på stranden

Cascais by night

Upp dit var vi på väg under vår dagsresa till Sintra

Halvvägs upp

Framme!

Härliga vyer bland med molnen



Det magiska palatset, Pena Palace i Sintra

Pena Palace

Så otroligt vackert

Det äldsta trädet i hela Pena Parken. 


Tillbaka hos Caspar och Juliana med lite värme.

Pastel de nata, yum!

Uppköp av favorit vinet hem. Vinho verde!

Hela resan var riktigt toppen!

Sista dagen var riktigt svettig...


Blog Archive

Labels