Wednesday, November 7

Babyshower.

Huh, vilket veckoslut. Jag tror jag fortfarande samlar krafter efter allt jag fick vara med om. Har dessutom haft några hektiska dagar bakom mig nu under början av veckan, och jag känner verkligen av det.

I fredags kom Teppos mamma och Eero på besök till Åbo. Det var ett tag sedan de sist besökt oss tillsammans, så det var extra kul att de kunde hälsa på före Papu anländer.

Fredagen chillade vi och njöt av Teppos gourmet risotto middag. Han kan det där med att fixa läckra middagar! Som vanligt hade svärmor också stickat lite söta grejs åt Papu. Lyxigt att ha en i familjen som vet hur man fixar stickningar.

På lördagen tog vi oss till stan. Först en runda till Aboa Vetus för att bekanta oss med underjordiska Åbo från förr i tiden sedan för att äta pizza på Tintå. Mums. Efter det lite snabb shopping och en biltur till Runsala. Lyckad dag med fint väder, god mat och super sällskap.

På vägen hem körde vi till butiken och jag trodde nog jag skulle somna i bilen. Jag var så himla trött. Tröttheten bara sköljde över mig och medan Teppo och Eeva gjorde uppköp, satt jag i bilen och drömde om vår soffa, där jag hade planerat in en tupplur medan maten fixas.

"Äh sjutton, jag sku ju föra verktyget till Rabbe och nu glömde jag det" sa Teppo då de handlat färdigt. Ingen fara tyckte jag, vi kan ju föra den nu, det tar nog inte så länge. Så, vi styrde bilen mot Rabbe och Noora för att föra ett verktyg till honom. Jag stanna i bilen och vänta medan Teppo förde verktyget. Då han kom tillbaka stod ett helt jäng med brudar utanför bil fönstret!

Jag blev totalt lurad! Under senaste veckorna har jag läst i facebook gruppen för blivande november mammor, om hur deras kompisar ordnat babyshowers. I mitt lilla sinne hade jag nog inte tänkt att det ordnas något dess mer för mig, mest för att kompisarna är spridda i Sverige, Vasa, Hangö, Helsingfors osv. Och två av dem har nyligen fött egna små sötisar. Så jag hade redan gett upp tanken att jag sku få uppleva något sådant. Men oj vad fel jag hade. Och oj vad sjuttons bra de lyckades lura mig!

Jag är en person som lägger märke till minsta små detaljer och det är inte lätt att lura mig. Jag är genast suspekt om det sker något avvikande eller om jag märker något konstigt. En riktig hök. Men, om någon ska lyckas lura mig, så är det ju mina bästa vänner som känner mig extremt väl!

En underbar kväll hade vi och jag är så otroligt tacksam över att ha fått se alla ännu före go time. Det gav mig extra styrka till slutspurten. Verkligen.

Nu koncentrerar jag mest på att vila. Jag so er typ 2-4h per natt, och dagarna känner jag mig som en zombie. Vilken tur att man är mammaledig och kan vila ofta. För nu är det max 19 dagar kvar tills det ska börja hända (eftersom min graviditet sätts igång senast 26.11). Spännande tider :)






Sunday, October 14

Plötsligt.

Just som jag skrivit ett långt inlägg om hur skruttigt jag mått hela graviditeten, så har jag upplevt den säkert bästa dagen mittiallt.

Inget illamående på morgonen, inget illamående efter lunchen, inget illamående alls! Min kropp har säkert totalt varva ner under de senaste dagarna, och mina rastlösa ben, ryggvärk och magknip känns som inga krämpor alls jämfört med illamående jag haft. Där till verkar de grymma halsbrännorna tagit farväl efter att jag fick recept medicin till det.

Så, igår passa jag på att njuta. Jag tog ut allt av mitt bra mående. Först hade vi match, där vi ställde till med Rosa band tema. Själva matchen blev tyvärr vår sämsta denna säsong och vi fick se oss besegrade hela 4-0! Nog om det. Fortsatte till övre plan i Åbo, där vi hejade på våran Anna då Åland United gästade TPS. Snopet slut där också, då TPS vann med 1-0 efter att gjort mål precis före matchen visslades av.

På kvällen gästade jag Emmi och satt och pratade bort kvällen med Anna, Rosita (som också spelar i ÅU) , Emmi och Asta. Helt underbart skönt att för en gångs skull kunna göra något och må bra hela dagen. Det här lever jag länge på!!!

Nedan en bild då Papu och jag fick en fan bild med Anna, som nyligen inkasserat sin första A landskamp med Finland 🙌


Wednesday, October 10

33+2

Graviditeten framskrider och vi närmar oss beräknade tiden. Ja visst, 7 veckor kvar ännu, som känns nog ganska jädrans långt borta.

För mig har graviditeten varit allt annat än njutbart. Den har t.o.m varit så tung, att vid något skede hade jag nästan önskat att jag inte var gravid alls.

Jag har inte mått normalt på 7 månader. Att gå omkring i 7 månader med känslor som man har i värsta krapulan är inte så gemytligt. Och det är precis så det känts, som om man har varit bakfull i 7 månader.
Visserligen ryms det en hel del bra dagar in i kalendern också, och under vår Rysslands resa i juni mådde jag kanske som bäst.

Min graviditet har fyllts av oändliga antal spyor. I början förstod jag det, för visst, det är ju vanligt att må illa i början av graviditeten. Trots det, kändes det nog lite väl häftigt att spy 7-9 gånger per dag under de värsta veckorna. Då du kryper till toaletten för att igen en gång slänga upp och krama byttan efter att du åt ett litet salladsblad, får dig nog att fundera hur sjutton man ska orka längre framåt.

Dagarna och veckorna går extremt långsamt framåt. Och du är sjukledig var och varannan vecka, för dina krafter räcker inte ens till att krypa till toaletten.

Så går man omkring och väntar på den där magiska veckan 12, då allt påstås att bli bättre. Och man blir igen en gång besviken då det inte verkar påverka något, fast vecka 12 redan anlänt. Vid vecka 14 så jag redan ljus i tunneln, och spydde enbart nu som då, men fortfarande varje vecka. Ditt liv kretsar kring vad som månne är bäst att äta, så du sedan får en trevligare stund att spy upp allt. Gröt, kött, grönsaker och kyckling var inga favoriter att spy upp, medan olika krämer, jogurtar och drickor kändes trevligare att kasta upp i byttan.

Vid vecka 20, kom häftiga spyanfallen tillbaka. Varje dag, vissa dagar flere ggr per dag. "Nämen vah, spyr du igen, du är ju redan i vecka 20". Själv var jag inte förvånad. Och så rullade det på i flere veckor igen. Då jag satt och rapade sånadär halvmjuka rap som innehöll lite matrester i sig och hängde huvudet mellan händerna så visste Teppo att okej, "sulla on paha olo taas".

Så hade jag några veckor igen där allt var lite bättre, och ibland har jag fått yttra mig med kommentarer som "jag har faktiskt inte spytt på 5 dagar nu!". Känns som en lottovinst. Men då man spyr mer sällan, så spyr man istället otroligt mycket häftigare. 

Då jag var till en tandhygienist några veckor sedan, kunde hon konstatera att min emaljyta på tänderna är väldigt förstörd då jag spytt så mycket. Nice. Som om den redan inte var tillräckligt förstörd av att jag är beroende av citron.

Nu är vi i vecka 33 och spyendet fortsätter. Inte lika häftigt som innan, men varje vecka ändå. Igår tog mina krafter totalt slut, då jag kastade upp 3 gånger på jobbet under förmiddagen. Då bestämde jag att nu orkar jag inte längre. Det som hjälper mest, är att få vila efter varje gång man ätit något. Att bara lägga sig raklång för att försöka hålla födan inne.

Om man ska kunna se nåt positivt med det hela så har jag iaf inte lyckats samla himla många kilon på mig under graviditeten. +3kg är vart jag kommit, var av ca 2kg är nu Papus vikt och resten är säkert mest blod, vätska och vikten av moderkakan.

Men det är nog verkligen det enda positiva jag kommer på. Och hade jag fått välja mellan 20 extra kilon och spyorna, så hade jag nog valt extra kilon!

Nu är jag hemma på soffan, raklång, och har ätit frukost i 2 timmar för att inte spy. Dvs. minituggor var 5 minut av ett bröd jag lagade i morse. Och lite smoothie. Mådde apa hela morgon igen. Officiellt börjar min mammaledighet nästa veckas lördag, och nu är jag sjukledig tills dess.

Spyendet har varit det värsta av allt, men för att göra graviditeten ännu värre, så har jag också graviditetsdiabetes, lågt hemoglobin, stora sömnsvårigheter och foglossningar. Vid ett skede fick jag vara orolig över att jag snappat upp parvovirusen också. Något som över 90% av befolkningen insjuknat i redan som småa, men inte tydligen jag såklart.

Nåt av det jobbigaste har varit att inte kunnat dela med sig riktigt det här med någon som förstår. Nästan alla kring mig har aldrig mått bättre i livet än under sin graviditet. Tror inte så många förstår hur det är att spy oändligt. Hur det är att kasta upp kring 300 gånger under 7 månader. Hur det är att gå omkring med plastpåse överallt och kika efter närmaste toa, ifall att... Men är ändå tacksam över alla som försökt stöda mig så gott de kunnat även om de inte precis vet vad man går igenom.

Trots alla motgångar, och trots det att jag inte kunnat njuta av graviditeten, så mår vår lilla pojke bra. Och det är huvudsaken. Och så länge han har det bra, så är jag redo att spy varendaste dag om det så är. Nu är det trots allt inte länge kvar och jag vet att jag fixar det här.

Nu är det dags att samla alla sina krafter inför det kommande och ta vara på dessa stunder innan vi blir en familj på 3!


Thursday, October 4

En sväng till Vasa

Den här texten försökte jag publicera i söndags. Lyckades inte, så vi gör ett nytt försök idag.. 

Igår vid 7:30 var jag redo att ta mig till Vasa med laget, då vi skulle möta Vifk. Sov extremt dåligt, som så många andra nätter under denna graviditet (nja, jag har nog sovit dåligt i flere år redan).

I bussen var vi alla glada och nöjda men dock startade färden med att en av våra spelaren hade ställt in alarmet fel och blev där med försenad. Nåh, då vi väl äntligen kom iväg så hann vi bara köra en liten bit framöver tills jag fick ett meddelande. Det var en mamma till en av juniorerna vi hade med oss som skrev mig, att bollförbundets sida visar att våran match är först imorgon!
Vi stannade bussen och forskade i saken och kom fram till att vår match egentligen är först på söndagen, dvs. följande dag! Någonstans mellan varven har matchens ursprungliga speldag lördag blivit ändrad till söndag...

Idag gjorde vi ett nytt försök att åka upp till Vasa, men tyvärr med en ännu tunnare trupp än dagen innan. Ändringen av speldagen gjorde att några av våra spelaren inte kunde medverka pga av jobb. Till matchen åkte vi med en bytesspelare.
Kampen var väldigt jämn hela första halveleken ut, där båda lagen hade några chanser till mål. Då en av våra spelaren inte mera kunde fortsätta pga höftproblem, fick vi lov att göra vårt enda byte vid halvlek. Tyvärr, enbart 2 minuter senare skadade sig en av våra spelaren. Vilket ju betydde, att resterande 43 minuter fick vi spela med en mindre på plan.

25 minuter gick galant, även om vi inte hade mycket att komma med uppåt. Sista 20 minuter låg vi under en del press, men till all tur var vår målvakt självsäker idag och kan nog inte precis berömma avslutningarna som Vifk tog sig till. I slutet stod siffrorna 0-0, vilket absolut kändes som en vinst för oss efter alla krumelurer!

Något av det bästa med resan var ändå att få träffa kära Boni o hennes lilla Jack ❤️ en gång innan har vi setts redan, men så kul att få se lillkillen nu då han växt massor redan! Super söt! Och världens finaste mamma såklart ❤️ Och nu är det bara 8 veckor kvar tills våran bebbe anländer. Eller tills det beräknade datumet är här :)




Saturday, August 25

Olika projekt.

För tillfället känns det som om jag är inblandad i sjuttioelva olika grejer, men får liksom ingenting gjort. Dels säkert för att hela graviditeten har jag mått mera eller mindre illa. Inte bara så där lite illamående, utan min graviditet har varit ett riktigt spykalas. Illamåendet försvann vid vecka 13-14, men vecka 20 återvände den och har varit med sen dess (är nu i vecka 26). Då man jobbar 7 timmar och 45 minuter per dag, så känner jag mig som en disktrasa efter jobbet då jag kommer hem. Det här är något helt nytt för mig, och något jag inte är van vid. Att inte ha energi är något väldigt främmande. Otroligt hur kroppen kan ändras under graviditeten. Sedan lider jag av graviditetsdiabetes och sömnlöshet, så det är ganska självklart att det hela har blivit en väldigt ond cirkel. Nu har jag fått medicin till sömnlöshet, och igår måste vi även påbörja medicinering för graviditetsdiabetes. I 12 veckor klarade jag mig med enbart strikt diet och rörelse, men nu hjälper inte ens det mera och jag fick se mig besegrad. Det här är rätt så vanligt under graviditeten, och även om jag inte haft några problem med sockren före graviditeten, så är jag inte förvånad att jag har detta eftersom lindriga sockersvårigheter förekommer i närsläkten. Hur som helst, så är det viktigast att våran lille mår så bra som möjligt, även om inte mammas kropp klarar av allt ❤️

Jag är just nu med i ett pilot projekt för Åbo stad (jag representerar TuWe fotboll), gällande barns rörelse och den varar in till mars nästa år. Projektet heter "Lupaus Innostaa" och jag fungerar som mentor åt 3 tjej aktörer som fungerar som ledare i dans och gymnastik för barn (helt mitt område 😂). Nu har projektet ordentligt dragit igång, och senast i måndags hade vi en tema föreläsning om glädje och inspirering inom barns motion. Som föreläsare hade vi Marja Kokkonen från Jyväskylä som fungerar som forskare, idrottspsykolog och coaching föreläsare. Hon var precis med i friidrotts EM som psykolog. Det blev en väldigt intressant kväll med intressanta diskussioner och mycket som speciellt vi mentorer ifrågasatte. Det är på det viset man får det hela att bli intressant, tycker jag.

Förutom detta projekt, så jobbar jag som ordförande i flick- och damfotbollens utvecklingsgrupp i TuWe. Detta projekt har nyligen påbörjats och jag sitter och pusslar ihop diverse bitar inför vårt första möte. Har också kontaktat den ansvarige för flick- och damfotboll för sydvästra området i Finland, och han kommer att fungera som min mentor och sparrare. Utöver det så jobbar jag ju som mental tränare och assisterande tränare för TuWes damer. 

Utöver det har förskolan också dragit igång. Vi ligger i helt nyinflyttade utrymmen på Aningaisbacken i Åbo, och det känns att allt är lite som ett virrvarr ännu vad gäller jobbet. Det tar sin stund att komma igång med alla de nya barnen och ny personal. Vardagsmotionen har iaf ökat, eftersom förskolan ligger i fjärde våningen och vi har ingen hiss i bruk. 95 trappsteg upp, 95 trappsteg ner. Dessa används ca 5-6 ggr om dagen. Bra rumpträning! Dock medför detta också lindriga foglossningar, som är mindre tjusigt. Jag har ännu 8 veckor kvar på jobbet och sedan är det dags för mammaledigt 😊

Idag ligger mina projekt på hemmafronten. En promenad, tvättandet av ugnen och kökslådorna och planering inför aktör mötet om två veckor är vad jag ska åstadkomma idag. Får se hur mycket jag får gjort 😊 trevlig helg!

Sunday, July 22

Barnlöshet.

Hopsan. Mamma nämnde att jag skriver inte blogg mera. Mmm, jo, det gör jag egentligen, men erkänner att jag har inte haft riktigt tid för det hela. Eller kanske har det mera varit frågan om ork.

För 5 månader sedan levde vi rätt så hektiska tider. Tider som krävde att jag bestämde mig för att totalt satsa på mig själv och enbart mitt eget välmående.

För 3 år sedan påbörjade jag och min man drömmen om att eventuellt bli föräldrar. Ärligt sagt så fanns tanken där redan år 2013 efter att vi gift oss. Men jag var den som stod i vägen för tanken. Jag ville avsluta mina närvårdarstudier först och så ville jag ännu spela fotboll osv. Naivt att tänka, att barn får man så där bara precis då man vill, bestämmer sig för det och är redo för det hela. Så är det ju inte alltid. Och så var det ju inte i vårt fall heller.

Efter att jag i ett års tid gått och blivit mera eller mindre besviken varendaste månad, bestämde jag att det är bäst att jag söker mig till min gynekolog för att nämna om saken. Vi var ju inte precis så där väldigt unga heller mera, så ansåg att det kan vara värt att kolla upp ifall det förekommer problem någonstans.

Vi kom rätt så snabbt in på TYKS kvinnokliniken (min gynekolog jobbar även där) för att påbörja barnlöshetsbehandlingar. Inget fel hittades på nåndera av oss. Allt såg riktigt bra ut. Vi började med "lindrigare" variant av behandlingar men ingen av dem gav resultat. Det kändes redan lite hopplöst. Tanken att det inte finns något fel någonstans, men ändå lyckas det inte, kan vara väldigt frustrerande. Och den där eviga besvikelsen varje månad.

Ett litet ingrepp på mig genomfördes nu i januari, eftersom min anatomiska uppbyggnad där nere inte var precis optimalisk. Sedan var det dags att gå över till häftigare behandlingar. Provrörsbefruktning.

Efter en hel del hormonbehandlingar genom diverse metoder var det dags att mogna upp celler i mig, plocka ut dem, få dem att utvecklas i laboratorie förhållningar och sedan förena dem med min mans celler. Men ser ni, där kom ju problemet då äntligen fram. Våra celler förenas inte naturligt och de söker sig inte till varandra helt enkelt. Vi har ju nu efteråt kunnat skratta åt det och skämtat att vi helt enkelt inte är gjorda för varandra.

Då man genomfört denna del i laboratorie (s.k. ICSI metod) så var det bara att hoppas att jag äntligen kunde bli gravid. Och den 21.3 visade blodprovet att jag äntligen var det. Okej, jag erkänner, jag gjorde redan dagen innan ett test här hemma... Hurra! Visserligen fanns det en konstant oro att det ännu händer något, eftersom statistiken visar att de som fått behandlingar har större chans till missfall. Men nu 4 månader senare är jag redan i vecka 22 och kan nästan redan förstå det att jag är gravid.

Det senaste 2 åren har känts som om jag blivit stamkund inom sjukvård i Finland. Under dessa 2 år har jag inkasserat över 100 besök till olika vårdanstalter och sjukhus. Nämnvärt är ju att jag under dessa 2 år också genomgått 2 knäoperationer och en fotoperation, plus alla dessa behandlingar och där på lider jag ännu till av psoriasis artrit.

Under vägen har jag faktiskt mått jätte, jätte dåligt, gråtit i mängder, haft ont som aldrig förr, känt mig på något sätt som en misslyckad individ och allt möjligt annat. Men jag har också alltid försökt le (många gånger även bara låtsats), varit tacksam och valt att inte ge upp, vare sig det handlat om min reuma, olika ingrepp i kroppen eller barnlöshet. Har också hunnit genomföra närvårdarstudier och en mental tränare utbildning under hela denna stormiga tid. Klappar mig själv på axeln för det. Men sist och slutligen kan man igen konstatera att det finns så många som har det miljontals gånger jobbigare än mig. Men ibland måste man gå igenom väldigt tunga saker i livet och då kan man också känna sig väldigt liten, ensam och borttappad, även om man är omringad av världens finaste, härligaste och underbaraste vänner och familj.

Under vägen har det varit intressant att se människornas reaktion på det att man inte har barn som en 33 åring. "Jaha, börjar det inte vara dags för er redan?", "när ska ni skaffa barn då?" är frågor man hört för ofta. Eller då man svarat på dessa att tyvärr så har vi inte fått den gåvan ännu och man då ännu fått svar som "ja men ni måste bara sluta stressa och slappna av" eller "det gäller nog bara att tajma det rätt" eller "kanske ni inte försökt tillräckligt mycket" osv. Tro mig, någon som går igenom problem på den fronten, är inte värst intresserad av tips som dessa då man kanske kämpat på i flere år. Man blir t.o.m så jäkla desperat att man går in på olika forum och läser det mest tokiga tips någonsin, som att dricka något special juice eller att sluta äta spannmål osv. Dessutom är det bra att veta att det finns faktiskt människor som inte vill ha barn eller som helt enkelt inte ens kan få barn! Det är verkligen ingen självklarhet.

Folk må säga vad de vill om det finska vårdsystemet, men för en person som mig har det varit som en räddning. Jag har erfarenhet av både den privata och kommunala sidan och har varit otroligt nöjd i både och. Vården jag fått på den kommunala sidan har varit fantastisk, lika så den privata vården. Jag är oerhört tacksam för all vård jag fått under dessa år! Personalen på alla olika ställen har varit de mest underbara.

Det som också varit intressant under denna tid är att man insett att det faktiskt är himla många som haft liknande problem som vi. Jag har varit väldigt öppen angående våra behandlingar, och jag vet inte hur sjuttons många jag träffat på vägen som också lidit av barnlöshet. Tyvärr verkar det hela vara en liten tabu ännu, och visst är det ju en väldigt personlig sak att gå igenom. Men jag hoppas ändå dessa saker kunde diskuteras mera öppet och är också glad att man börjat diskutera detta ämne mera på olika medier. Kanske jag därför själv också valt att vara öppen om det hela. Genom att jag berättat om min färd har jag också kunnat ge hopp åt andra som går igenom något liknande.

Nu lever vi då väldigt spännande tider. Jag har en rätt så tung och häftig början av graviditet bakom mig med mycket kräkningar och illamående, och hoppas jag nu så småningom kan börja njuta av att bära ett litet liv inom mig.

Men nu ska jag njuta av min resterande del av semestern. Vi har fått leva en dunder sommar i Finland, så nu ska vi passa på att ta allt ut av detta medan vi kan 😊 nästa vecka är det jobb som gäller, men den här veckan ska jag ännu chilla och njuta 😊

Wednesday, February 21

Mentalt!

Nu har jag äntligen gått första "modulen" av mental tränare kursen. Och jestas vad det är intressant!

Skolningsveckoslutet bestod av 16h skolning i Esbo. Mycket nytt att placera in i lilla hjärnan, men så fruktansvärt intressant. Har själv bekantat mig med ämnet genom olika böcker, och lärt mig redan en hel del genom den.

Att hela denna skolning baserar sig på en metod som är väldigt undersökt och där undersökningar backar upp effektiviteten av den, gör att jag gillar skolningen ännu mera. Utan att nedvärdera andra metoder, så tycker jag trots allt om faktum att det som jag använder mig av under mina sessioner, baserar sig på undersökningar.

Nu har jag tagit an två kunder som jag får träna med allt det jag lärt. Denna vecka har jag haft först träffarna, och jag känner redan nu att det här blir både intressant, lärorikt och spännande.

Jag är fullt ivrig på att få lära mig nytt och jag hoppas jag verkligen kan påverka positivt i laget med dessa nya medel 😊




Sunday, December 31

Tjuvstart.

Julen kom, julen gick. I år firade vi julen i Mellersta Finland och där med fick vi även en vit jul. 30cm snö, några minusgrader och vyerna mitt i skogen gav en härlig julkänsla. Det är något alldeles magiskt att få fira jul i Ahola landskapen, så vackert.

Jag har även simmat i vak under julen, vilket jag inte trodde jag sku klara av. Eeva och Eero har en "strandbastu" som Eero byggde några år sedan. Vid bastun ligger en liten damm och de har en liten brygga ut till dammen. Då vi på julafton gick ner till bastun, var mysnivån väldigt hög. Ingen elektricitet, utan enbart värmeljus och lyktor, några bastuöl och mannen och jag. Lyx. 3 gånger våga jag doppa ner mig i det där hålet och var positivt överraskad över dess effekt! Kändes underbart!

Julen var underbar, med mycket god mat och trevligt sällskap. Vi passade på att hälsa på Teppos släkt här och där och i 5 dagar njöt vi tills vi styrde vår Peugeot hem mot Åbo.

Igår tog vi tjuvstart inför nyårsfirandet. Rabbe och Noora har anlänt till Finland efter deras 2,5 år långa utomlands äventyr. Rabbe åker till Danmark ännu en sväng men Noora har kommit tillbaka för gott. För några år sedan började vi en tävlingsserie som vi kallar "muijat vs. äijät". Noora och jag bildar ett lag, Rabbe och Teppo det andra. Serien var 3-2 till damerna innan gårdagens match. Vi började dagen med sen lunch och där efter kollade vi Liverpool-Leicester i Pikku-Torre. Hemma hos N & R blev det sedan match i beerpong. Slutligen vann Noora och jag med 2-1! Vi leder nu serien med 4-2, och givetvis är killarna väldigt bittra efter gårdagens förlust...

Ikväll tar vi över hos N & R igen, denna gång är även andra gäster med.

Gott Nytt År 2018 peeps!

















Sunday, December 17

En vecka till jul.

Som jag väntar. Väntar febrilt på att åka upp till mellersta Finland nästa lördag och därefter ta det väldigt lugnt. Det har verkligen varit en så hektisk höst, att ju närmare jullovet är, desto mer längtar jag till det hela.
Under hela veckan har jag knappt hunnit se min man ens. Jag har tränat extremt duktigt och haft program på kvällarna. Teppo har jobbat tidiga mornar och långa dagar och tränat/spelat basket. Då man knappt ser varandra under kvällarna/dagen, så känns det extra viktigt att få spendera tid tillsammans under julen.
Nu ska jag klämma in alla krafter jag har i mitt förråd och se till att den kommande sista veckan på jobbet (före semester) blir extremt bra för både mig, barnen och alla runt om mig. Jag tänker satsa allt på att det enbart finns positiv energi inom mig och runt om mig!
Det hoppas jag även att ni alla där ute, var än ni är, också gör! 
P. S. Jag har aldrig förstått mig på folk som ser bra ut medan de tränar  jag anser att om man ser för fräsch ut så har man inte tränat tillräckligt hårt  Där av den inte så fräscha bilden nedan...
En mumsig falafel pita efter lördagens gym pass. 

Not so fresh. 

Sunday, December 10

Så var det december.

Helt otroligt hur snabbt tiden rinner iväg. Jag tycker det är hela tiden måndag, lika som det känns att det jämt är veckoslut.

Mycket av min tid går åt till jobbet. Det är mycket på gångs, eller tja, det mesta är över redan. Nu gäller det att fokusera på julen och de kommande festerna kring det hela. 2 veckor kvar, sedan blir det 2 veckor semester, och jag känner att den semestern kommer precis lagom.

Jag har fått en ny kick inom träning också, då jag för några veckor sedan böt gym. Gymet ligger mitt i Åbo centrum, och det går smidigt att vika in där då jag slutar jobbet. Är i knasigt skick, och det gäller verkligen att ta tag i det hela nu. Visst, dagligen får jag gå enligt hur min kropp känner sig. Knäet lever fortfarande ett berg- och dalbana liv, det känns som om kanske den aldrig mer kommer att repa sig riktigt ordentligt. Det förvånar mig inte, mitt knä är slitet in i det sista, och nu gäller det bara att försöka skuffa en ny knäledsoperation så långt kn i framtiden som möjligt! Min reuma har i princip glänst med sin frånvaro, tills hösten anlände med stress, kyla och det våta vädret. Kanske den värsta tänkbara kombination för mig.

Nu gäller det att köra hårt igenom de kommande veckorna, sedan tar jag paus och samlar krafter. Det är mycket vi ska vara med om genast då det nya året tågar in. Kanske jag någon dag är redo att berätta om de utmaningarna också.

God natt från Ilpois mysiga skogar 😊

Monday, November 13

Avslutning och ny säsong.

Avslutningen kom och gick. Vi hade roligt och jag var inte i sängen klockan 21 ännu, utan först 01:00. Dansade så jag hade ont i skinkan nästa dag och i knäet lika så. Men så himla roligt hade vi det. Som alltid. Har nog inte varit på en enda avslutning som inte skulle ha varit kul. Avslutningarna är alltid fyllda med roligt program och väldigt känslomässiga videon och sånger. Det är precis det jag älskar med vårt lag, vi är ett lag med väldigt stora känslor och vi vågar visa dem. Ett stort hjärta för det här laget.

Men nu är den nya säsongen påbörjad. Och i år blir allt annorlunda för mig. Jag har väldigt mycket inressant att se fram emot! För det första så börjar jag skola mig till tränare, vilket sker i januari. Och även om detta inte ännu är officiellt, så vågar jag påstå att om allt går vägen som det ser ut just nu, så kommer jag att vara med i tränarstabben helt officiellt från och med januari. Där till kommer jag att gå utbildningen för mental tränare, och kommer där med att fungera som lagets och föreningens mentala tränare. Jag hoppas att jag även kan få jobba med idrottaren i de andra grenarna i TuWe, och det är alltså tanken också. Men vi får se hur det hela börjar spåra sig då jag gått utbildningen. Utöver det att jag skall skola mig till tränare och bli tränare, så ska jag även fungera som ordförande för arbetsgruppen som utvecklar TuWes dam- och flickfotboll. Det ser jag verkligen fram emot, men vet att det kommer att innebära mycket jobb.

Intressant är precis vad kommande tiderna säkerligen blir. Lärorika tider framför med andra ord. Jag är väldigt tacksam över att få denna chans av föreningen och lovar att göra mitt bästa för att nå resultat inom alla olika områden vare sig det handlar om coaching eller utveckling.

Så... den kommande sommaren lär inte fyllas med några lediga veckoslut ännu heller fast spelarkarriären tar slut. Däremot har vi på gångs en eventuell resa till VM i Ryssland och då ska jag nog se till att vara ledig :)

Här följer lite bilder från kryssningen :)



Nicke hade roligt också!

Heart.




Världens bästa Ari!

Gamylerna.


Tuesday, October 31

Jag glömmer saker.

Huhhuh. Livet är en virvelvind för tillfället. Möten hit, möten dit, planering hit, planering dit, träning hit, träning dit, fysio hit, fysio dit, läkare hit och läkare dit osv. Min kalender är full med märkningar varje dag. Utan min kalender skulle jag inte veta var jag borde vara under de olika klockslagen längs med dagen. Mina kvällar håller på till klockan 19. Då jag går och lägger mig vid 22 så blir det inte många timmar att lugna ner sig, träna, städa, laga mat eller dylikt. Men, visst är det mera av en planeringsfråga. Det är extra hektiskt just nu, eftersom det pågår mycket. Väntar redan nu på jullovet, den är ju bara 8 veckor från nu.

Det är faktiskt så mycket på gångs att jag har börjat glömma saker. Som t.ex. förra torsdagen, så glömde jag totalt bort att jag anmält mig till en fest för läroavtalsstuderanden på VPK huset i Åbo. En tillställning där alla utexaminerade får blommor och det bjuds på god mat. Blev helt till mig då jag vid 19 tiden fick meddelande av en bekant att var är jag riktigt. Arrrrrgh, vad frustrerande liksom. Jag som alltid varit så noggrann med att minnas allt och se till att jag vet var jag ska vara och när. Men den här gången fick jag helt enkelt konstatera att nu gick det bara så här att jag helt enkelt glömde då jag var i full fart med arbetsärenden.

Ser fram emot veckoslutet då jag skall på avslutningskryssning med laget. Jag tror jag är i säng redan efter kvällsbuffén vid klockan 22! Men starten är tidigt på lördag morgon, och jag ser jätte mycket fram emot kryssningens program om allt vi ska gå igenom under dagen. Det är riktigt så man saknar sina lagkompisar då man inte sett dem på några veckor!

Nu ska jag fortsätta flika in post-it lappar i min kalender så jag vet var jag ska vara imorgon och vilken tid... Ajöss!

Wednesday, October 18

Mental tränare.

Redan i flere år har jag drömt att få gå på en utbildning som riktar sig på mental träning. Egentligen är det enbart prisen på dessa utbildningar som gjort att jag inte tagit tag i grejen. Vanligtvis kostar dessa utbildningar mellan 1000-5000 euro, beroende på innehåll, längd osv. Dessutom har jag främst viljat lära mig om mental träning inom idrottsvärlden och först nu under hösten har jag börjat hitta utbildningar som specifikt koncentrerar sig på den mentala biten inom idrott.

Eftersom jag nu bestämt lägga av fotbollspelandet efter hela knä fiaskot som pågått det senaste 6 månaderna, så har mitt intresse för tränarutbildningar även växt. En dörr stängs, men samtidigt öppnas en annan dörr, inom samma värld. I samma väva som jag diskuterat med föreningen om tränarutbildning, så kom den mentala träningen upp i diskussionerna. Föreningen skulle ha ett stort behov för en mental tränare och de skulle gärna se mig gå en utbildning inom området. Detta betydde också att föreningen skulle stå för kostnaderna av utbildningen. Jag hakade på saken direkt och anmälde mig till en mental tränar utbildning som börjar i februari i Esbo. Utbildningen varar i 4 månader och ordnas av Trainer4you. Det här ser jag verkligen mycket fram emot, och är tacksam för att förening vill att just jag skall jobba med detta.

Utöver detta kommer jag även att få en annan stor roll inom vår förening. Jag skall bli ledare för en arbetsgrupp som kommer att utveckla dam- och flickfotbollen inom Turun Weikot. Arbetsgruppen kommer att bestå av 7-8 personer som brinner för dam/flickfotboll och vi kommer att bygga upp en spelarstig för föreningen samt utveckla alla aspekter inom området. Det här är också något jag väldigt mycket ser fram emot och är ivrig att få hela projektet igång.

Samtidigt som allt detta pågår har jag större utmaningar framför mig även i arbetslivet. Nu för tiden jobbar jag i en förminskad förskole grupp tillsammans med Malin som fungerar som barnträdgårdslärare i gruppen. Tyvärr blev Malin opererad igår (snacka om otur i vår grupp, då vi turvist opereras) vilket betyder att jag tar över hennes uppgifter. Det här betyder helt nya utmaningar för mig med en massa möten och en massa skrivande av olika blanketter som inte är så bekanta för mig (eftersom blanketterna inte är de samma som i småbarnsfostran). Följande två månaderna blir alltså ganska hektiska, men väldigt lärorika.

För tillfället är jag väldigt snörvlig av mig och går omkring med lite stegring. Faktum är det att jag har ett viktigt samtal idag på förskolan och en massa annat jag måste hinna med, så jag får lov att proppa i mig Parasetamol för att klara av denna dag på jobbet. Imorgon och på fredag är det dags att vila då jag kommer att ha höstlov och styra bilen mot Hangö 😊



Sunday, September 10

Närvårdare.

Äntligen!

Mina närvårdar papper har äntligen anlänt denna vecka, och det betyder ju att jag nu officiellt kan titulera mig närvårdare med en inriktning till barn och ungdomar.

Den 1.10 börjar även min fasta tjänst på Åbo stad. Precis på samma plats där jag jobbar nu, men med behörighet denna gång. Inget ändras egentligen m.a.o., förutom att jag får en liten extra peng i lönen.

Känns väldigt skönt att kunna stryka över ett stressområde från min lista.

Imorgon blir det dags att jobba igen efter en sjukledighet på 3 veckor. Jag hoppas nu innerligt att mitt knä håller och att det inte sväller upp som en ballong vilket det gör dagligen...


Sunday, September 3

Eufori.

"hade verkligen önskat att kunna vara live på plats" skrev jag i mitt senaste inlägg gällande EM basket.

Jag sprack av glädje då jag på fredag kväll tog emot ett facebook meddelande där jag fick veta att jag i en lottning vunnit två biljetter till Finland-Slovenien matchen på lördagen. Alltså jag vinner faktiskt aldrig något!!! En gång vann jag på bingo på en sverige kryssning, och det är säkert ända gången jag vunnit något... 😂

Jag har aldrig i mitt liv varit med om en likadan feelis som ägde rum på Helsingors arenan igår kväll. Jag har trots allt sett och varit med om en hel del sport evenemanger i mitt liv. Men gårdagens match drar priset. Folk dansade, klappade, ropade, hejade, skrattade och njöt med full energi genom HELA matchen! Jag var riktigt hes och sjuk i händerna igår kväll då jag körde från Helsingfors till Hangö.

Jag är så himla glad att jag fick ta del i denna fina turnering som är en verkligt stor grej i Finland. Trots att Finland förlorade efter en sjukt spännande match så störde det inte (jo klart en vinst hade varit det bästa tänkbara). Susijengi har nu funnit ett ännu större ställe i mitt hjärta ❤






Friday, September 1

Basket.

Första gången jag började intressera mig för denna sport var då jag bodde i USA. Basket är en grymt stor grej i USA och man kunde helt enkelt inte undvika sporten. Landers basket lag var och är fortfarande en av landets bästa både på herr- och damsidan.

Jag har haft lyckan att se några NBA matcher och fått leva i basketbubblan i flere University matcher. Helt otrolig atmosfär! Ja, och så har jag ju faktiskt haft en serbisk basket spelare som pojkvän också under mina Lander dagar.

Mitt intresse växte nog kanske mest ändå då jag träffade Teppo. Teppo har spelat basket ända upp till A-juniorer och spelar fortfarande i lägre divisioner basket för TuNMKY. Vi har varit live och se på en hel del basket också. Nu för tiden förstår jag t.o.m lite mera vad allt den här otroligt fina sporten hämtar med sig. Teppo kanske blir ibland störd när han får förklara terminologi till mig. Men jag vill ju liksom lära mig ;) Nu för tiden vet jag redan hurdan en alley-oop donk är, hur ett fade away kast ser ut och hur man spelar en pick and roll ihop.

Igår gick jag hela dagen och väntade på att EM basket 2017 skulle börja. Så himla spännande. Efter att ha sett nästan alla träningsmatcher av "Susijengi" inför EM så var man lite rädd för starten mot en av Europas bästa, dvs. Frankrike.

Det gick trots allt på bästa tänkbara sätt! En riktig thriller som det blev, och jag tycker lite synd om våra grannar som fick höra på mig och Teppo igår kväll. Det var många high fives och många jess rop som ekade i vår lägenhet! Några svordomar också, efter att Finland hade en svår andra period.

Hade verkligen önskat att kunna vara live på plats. Men vi hann inte få biljetter, och de biljetter som var kvar kostade 153 euro, vilket var lite för dyrt för oss. Tur kan man se matcherna från hemsoffan också :)

Grymt spännande just före match!

Monday, August 28

10:e gången.

Mitt livs 10:e operation är nu undan. Vissa operationer har varit små och en del ingrepp har varit av större variant. Dagens operation hör till de mindre.

Men idag insåg jag slutligen att jag orkar inte längre med sånt här. Fast jag nästan med 100% säkerhet vet att det här inte var min sista operation. En ny knäled får jag garanterat i framtiden och det finns en stor chans att min reuma också en dag leder till något ingrepp. Men en sak är jag ganska säker över och det är att fotbollen inte kommer att leda till fler operationer.

Varje operation, liten eller stor, tär på kroppen något otroligt. Min kropp är redan så sliten, sönder och slut från alla håll och vinklar, att den nog inte behöver några fler operationer.

Första gången fick jag se mig snittas som 13 åring i en väldigt stor operation för en så ung flicka. Skadan kom från fotbollen och alla de tusen andra hobbyn jag hade. För många hobbyn. Så under senaste 19 år har jag i genomsnitt opererats varannat år så där i stort sett.

Idag gick allt bra. Men som vanligt lider jag av illamående och såklart lite smärta. Frossningar och mittiallt svettande. Yrhet och svindel. Helst av allt vill man sova bort hela dagen. Vila är såklart den bästa medicinen, som vanligt.

Nu väntar jag på att få dra fram min landsvägscykel ur förrådet. Dendär som jag köpte i Juli men har ännu inte kunnat prova på. Jag väntar på att få stärka min kropp och jag väntar på att få svettas. Jag väntar på att få svära om hur jäkla skit kondition jag har efter så lång tid utan flås träning. Och mest av allt, så väntar jag på smärtfria dagar. Det är verkligen min största önskan just nu ❤

Den bästa stunden efter operationer - morgonmålet ❤

Friday, August 25

Smaskens.

Kvällens menu består av dessa tunnbröd med fyllning. Mums! 😍


Thursday, August 24

21.

Det är antalet besök jag gjort hos olika läkare under de senaste 4 månaderna!!! 21 gånger. I och för sig har jag blivit behandlad för ett annat problem också, så det är inte bara knäet jag fått vård för.

Så, under 16 veckor, 21 besök. Det är mera än ett besök per vecka. Man undrar ju nog om man inte så småningom kunde få någonslags förmånskort till olika vård ställen ;)

Till min stora glädje kommer jag in på den nya knäoperationen redan på måndagen. Är så otroligt glad att jag får det undan redan nu. Min ortoped opererar ju enbart på tisdagar, men han lovade nu fixa mitt problem på måndagen så jag inte behöver vänta en vecka till (eftersom hans kommande tisdag var redan fullbokad av operationer). Igen en gång får jag nog konstatera att thank God att jag får vård på ett fenomenalt sjukhus!

Nu tar vi det chilligt och så samlar vi all positiv energi för kommande operation. Nu ska det här fixas för gott!

Idag besökte jag förskolegruppen jag jobbar i nu för tiden. Och jag tror att mitt hjärta smalt lite då jag fick en teckning av barnen, många varma kramar och önskemål om att jag strax skulle vara tillbaka. Ååååh!

En teckning av pojkarna jag jobbar med :) 

Blog Archive

Labels